Och när jag var liten då var jag en liten bitch

Detta är den lilla historien om mig.
Kanske lite för avslöjande, men alla tjatar jämt och ärlighet.
Så här är den:

En gång var jag ung ocg naiv och nu är jag gammal men är jag fortfarande lika naiv. Troligtvis eller är jag en "believer" som vill tro på det bästa.
Hur som helst så kunde jag inte sova här om natten och började fundera över vad alla de pojkar som jag en gång värderat så högt kunde försvinna så snabbt..

15 år och allt är kaos. Och jag förlorade den som räddade mig från allt. Jag kan fortfarande inte förstå hur du  kunde vara så snäll mot mig, när jag verkligen var en riktigt bitch mot dig, i alla fall stunds vis. Otroligt.

Man blir ju äldre men jag tror bara det sårar mer när man blir lämnad ensam kvar.
Hur många gånger kan man få sitt hjärta krossat utan att de är brustet för alltid?

När man väl började gymnasiet så var man osäker och vissa saker skrämmde livet ur en. När jag tänker  tillbaka på hur jag var i ettan, så  känns det som det inte alls är samma person som jag är idag. Det är konstgt hur min rädsla fick dig att försvinna. Om det nu var det, jag  vet faktiskt inte. Ibland så vill jag bara ringa dig och fråga varför det inte är vi två.. men vissa saker lär man aldrig få veta..

Jag borde kanske berätta mer, för detta är ganska osammanhängande och men det är inte poängen med detta. Det jag vill ha sagt är att jag ibland glömmer hur mycket vissa personer gjort för mig. Och jag borde anstränga mig mer för att tacka dem. Vissa kanske är borta för alltid men de andra som fortfanade är vid min sida ska jag aldrig förlora. För jag har redan förlorat för mycket...


Det var väl det jag ville ha sagt!
Love, Peace and so on...
livet. | |
Upp