Stockholm.
Jag var och tränade och kikade snabbt på min mobil, hela skärmen var full av notiser från Facebook. ”Malin har markerat sig som säker”, ”Katarina har markerat sig som säker”, ”Helena har markerat sig….”, ja listan fortsatte men många bekantas namn. Jag kikade snabbt in på Aftonbladet för att få en översikt av vad som hänt, stora rubriker men hemska ord. Kollade Facebook igen om min halvbror och hans fru fyllt i markeringen, de har de inte. Försöker tänka ut vad det är min bror arbetar, visst är det centralt. Får ont i magen. Sms:ar de både, får svar snabbt, kan andas ut.
Väl hemma igen sitter jag i köket och scrollar genom mobilen efter nyheter om händelsen. Samtidigt hör jag flickröster ute på gården. Kikar ut genom fönstret och se två flickor i skrimarende prinsessklänningar springa över gräset i solskenet. Deras fnittrade skratt får mig att le. Än vet dom inte hur hemsk världen kan vara.
Stockholm. Känns så nära men ändå så långt bort.
Lovisa har skrivit mycket kloka ord, läs här.
Fredrik Backman skriver om en fint initiativ här.